Alltså, kan inte hjälpa att inte relatera till den senaste versionen av footloose som jag såg för andra gången idag. För det första gag kommer från en storstad och har flyttat till en yttebyttelitenminipluttstad som knappt syns på kartan. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva men eftersom allt är så tabu härborta så kan jag känna igen mig i en del situationer från filmen.

jag har lärt mig att klara mig själv-dvs inte haft mina föräldrar att gå till så fort jag behöver hjälp med något, har inte haft mina vänners axlar att gråta ut på, har fått anpassa mig rejält till den amerikanska-södern livsstilen, lärt mig att fasaden här borta är allt-allt är så tabu, - men bakom stängda dörrar säger jag bara. Jag har fått tagit en hel del och lärt mig att den enda i livet du faktiskt kan lita på är dig själv, iallafall här, men amerikanare är väldigt hjälpsamma och ställer upp för främlingar och får faktiskt saker gjort och skjuter inte upp det vilket många hemma gör. Har aldrig varit så här ensam i hela mitt liv, men det är lika bra att lära sig för snart står jag ändå på egna ben mitt ute i världen så det är bara bra med lite extra skinn på näsan. Har blivit bättre på att observera och lyssna på vad som händer i ett rum utan att säga den första tanken som ploppar upp i min hjärna. Lika med att alla tror jag är ensam, osocial och annorlunda. Men ja kan nog säga att alla svenskar jag någonsin har träffat är bra mycket smartare än de typerna i highschool. Lärt mig att vårat skolsystem är något att uppskatta, lite pinsamt när 18 åringar inte vet vad de tre största haven heter och vart dem är på kartan. Lärt mig att amerkanska ungdomar älskar att orsaka och skapa drama utav något som inte ens behövde vara ett problem. High school, alla älskar att hata samtidigt som det är där ALLT händer. Jag skulle nog kunna skriva en hel bok om min vistelse här men det väntar jag med tills jag kommer hem, vill inte oroa er där hemma allt för mycket.

Det är så jäkla kul för här har alla tandställning, och ni vet retainer som man sover med alla har dem i skolan eller hela tiden och så när de visar en deras retainer är det så äckligt och skolans "populäraste" kille visade mig hans retainer, så äckligt haha!! Alla är ganska barnsliga men ändå så extrema, ja amerikanare är väldigt extrema och ska överdriva precis allting. Kanske inte alla men vad jag har lärt mig här. Har även lärt mig att öppnar du munnen och pratar om något så vet ALLA det inom loppet av 24h. Tack vare skitsnack, twitter och facebook.

Jag vet att man vill att en utbytesår ska bli det bästa, man vill ha allt, som i filmerna och ja det är väl som i filmerna till en viss del men snarare som reality showerna på MTV skulle jag vilja beskriva mitt liv här borta. Så många ungdomar som är gravida-vissa föräldrar blir inte ens förvånade, oftast är de tjejerna som ingen vet vem det är som också blir gravida. Alla lever verkligen på deras ekonomiska gräns. Alltid prat om pengar överallt, så jävla trött på det. Så jävla trött på frågor är du rik? är du fattig? Så trött på att bli uppläxad om jag gör något oppassande, så trött på att bli förolämpad. Har insett att allas utbytesår är verkligen unika och annorlunda. Inte bara från  stat till stat utan även här i min skola där vi är nio stycken. Ingens är ens eget likt. Även om vi går till samma skola, vi har en del gemensamma vänner men olika sporter, olika vänner, olika kyrkor, olika värdfamiljer. Ja ni förstår nog.

Ni vet känslan när ens egna föräldrar säger du kommer aldrig att förstå det här, jag vet det är förjävla hemskt och när ens egna föräldrar säger det till en vet man inte vad man ska tro eller säga. Mållös eller säga något elakt tillbaka. Men när man får det från personer man kännt fyra månader av ens liv, hur fan reagerar man då? Jag är fan inte dum. Jag förstår men jag måste få leva och ha roligt här. Men jag kan inte bara inte säga något tillbaka, har nog aldrig varit så mållös så många gånger i mitt liv sen jag kommit hit. Och tro mig jag har verkligen undvikit diskussioner man inte vill behöva ta som utbytis osv.

Har aldrig kännt mig så här mycket ivägen men samtidigt fått så många nya vänner på så kort tid. Det är nog delvis svaret på varför jag inte bara säger saker rätt ut, för det har jag lärt mig att på det sättet kommer du ingenstans här. Och jag har lärt mig att det finns faktiskt folk här som bryr sig om dig, har bara svårt att få förtroende helt.

Dem här snart fyra månaderna har nog varit bland de bästa och värsta. Och jag kan erkänna att jag trodde det skulle vara mer tårar och mindre hemlängtan än vad jag har haft även om jag knappt har varit hemsjuk. Har nog aldrig gråtit så här lite i hela mitt liv. Skolsystern, halloween, två gånger när jag har skypat. Fyra totalt. Helt otroligt.

Innerst inne vet jag nu vad jag är kapabel till, när jag har klarar det här året så kan jag åstakomma vad jag vill.