La bella vita


Jag njuter av den sista tiden jag har kvar här som utbytesstudent. På ett sätt önskar jag att tiden aldrig tar slut. Det är skrämmande att inse att allt man har byggt upp på några månader, snart inte är min vardag längre, min livsstil, mitt liv. Trots att det inte är min vardag längre så kommer det att fortsätta som om vi inte har varit här. Vi kommer bara vara minnen. Det skrämmer mig så himla mycket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0