Har läst lite olika utbytesstudenters exempel på packlistor. Där står det att man ska tänka att man är borta en vecka. Och ta med minimalt, ehh. Det är ju inte logiskt. Jag kör snarare på att fylla väskan till max och så får vi hoppas att den inte väger över 23 kg och att jag slipper checka in en gång till på vägen dit.
Asså, åker imorgon. Hur galet är inte det? För ett tag sen visste jag inte ens vart jag skulle bo och imorgon så drar jag. Kan inte fatta det själv. Hejdå gamla liv vi ses om tio månader, hej nya! Alltså mitt huvud kommer säkert inte förstå det tills jag landar och träffar min värdmamma och hennes vänner. Galet, känns som mitt huvud inte hänger med. Nu ska jag fixa det sista och träffa mina vänner. Talk to ya laterr.
Ef ringde nyss och eftersom jag checkar in från Arlanda hela vägen till Knoxville så får jag ha med 23 kg!!!! Så nu är det bara att slänga i det jag tog ut igår. Ska möta upp två andra utbytisar där också så får sällskap hela vägen till Washington D.C. Just nu hänger jag och Emelie ute på altanen och njuter av solen som faktiskt är framme för en gångsskull. Nu ska vi laga mat och baka chockladtårta.
Och nej jag kommer aldrig bli klar med packningen. Det är omöjligt att få allt att väga 20 kg. Just nu ligger den på 20.9 kg, alltså efter jag har tagit ut massa saker. Dessutom så har jag inte ens packat mina skor och alla kläder som precis har tvättats.
Har packat klart det mesta, slänger i resten av kläderna på onsdag. Lyckad kväll förresten. Börjar med att jag ska möta upp Felicia för att ta tåget in stan vid fem tiden men kommer vi iväg då? Nee typ en timme senare drar vi in och vi som skulle möta upp johannis vid fem. Fast det gjorde vi inte för hon fastnade i hissen!! Haha!!! Vi åt sista middagen tillsammans på en thai restaurang. Det var jätte mysigt och så har vi redan planerat nästa sommar. Och nej Johanna inga festivaler! Vi ska dra utomlands, punkt.
Godnatt!
Kan inte sova. Känner mig inte nervös, rädd eller ledsen - snarare sjukt taggad! Såklart är det ledsamt att lämna alla här hemma men vi ses ju snart igen. Mitt äventyr börjar snart, torsdag 09.10 på Arlanda. Kan fortfarande inte förstå det, så långt ifrån, så overkligt. Att det kommer vara min vardag snart. Det här året kommer att bli sååååå grymt. Måste nog sova nu om jag ska orka med morgondagen. Det sista ska inhandlas innan USA. Sedan ska jag och två av mina fina vänner ut och äta sista middagen tillsammans på tio månader.
EF ringde igår och hade mina preliminära flygtider. Så det ser ut som att jag åker den 4e augusti. Två mellanlandningar. Först i Newark, NY sen i Washington D.C för att landa i Knoxville, TN. Förhoppningsvis så åker jag med en annan EF student till Newark så slipper jag sitta 8h själv på planet.
Har umgåtts med Felicia hela kvällen. Tänkte på att jag åker som 17 åring och kommer hem som myndig. Det går så fort. Då har jag två år kvar i gymnasiet sen kan jag göra precis vad jag vill.
Så nu har jag sagt vi ses till några vänner. Det var annorlunda, speciellt när man har träffat dem varje dag i grundskolan. Pratade precis med EF också, allt känns jättebra nu.
Precis pratat lite med min jättegulliga värdmamma och om det går som det ska så borde EF ringa mig imorgon. Har precis fått reda på att hon ÄLSKAR att shoppa, är fd cheerleader, älskar att resa och jag ska få åka till FLORIDA igen med mitt nya high school cheer lag!!!! Allt känns så bra! Juste det kallaste är väl minus 10 så lite varmare kläder åker nog ned. En gammal bild när jag var i Frankrike sportlovet 2009.
Det känns så overkligt. Att det jag har längtat efter, min dröm, att lilla jag ska få uppleva allting. I höst är det två år sedan jag skrev min high school year ansökan till EF. Om drygt en vecka ska drömmen uppfyllas. Det är mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud. Det längsta jag har varit ifrån min familj är tre veckor. Men tio månader klarar jag, inga problem. Det jobbiga är bara att lämna alla. Jag vet att mina vänner kommer finnas kvar när jag kommer hem, och gör dem inte de så kanske det inte var en riktig vän trots allt. Så är det alltid oavsett, vänner kommer och går. Vilket lär bli väldigt tydligt för mig själv nu. Kommer lära känna mig själv ännu mer och bli mer självständig.
Längtar till att få träffa min värdfamilj som verkar helgullig!! Under Y:et ligger Somerset där jag kommer bo i!
